Mayday - I Refuse To Keep Quite
Amfetamin stillar bara tillfälligt din eviga ångest. Den förnekar, bedrar och stjäl vad som är du. Förändrar och sätter i lågor. Raserar och ruinerar. Tar bort din förmåga att tänka realistiskt. Den fängslar och förblindar. Och när du efter ett tag gått från att "Inte behöva" till "Måste Bedöva", ja - då är du nästintill förlorad.
Jag är inte där än. Åtminstonde tror jag inte det. Idag har jag klarat mig utan, trots att jag har det hemma. Undanstoppat och gömt såklart. Samtidigt har jag tänkt tanken: "Det skulle vara skönt att slippa känna". Men jag gjorde det aldrig. Sög i mig ruset utav att ha sett mina döttrars luciatåg och ätit lussebullar. Andas in den verkliga, ikväll så närvarande känslan av att vara en riktig mamma igen. Mina fina, jag ska tillbaka till oss.
Oavsett brister i vårat samhälle, människor vi älskar men som sviker, ekonomiska svårigheter eller ett bristande självförtroende så finns det andra vägar att ta, än den som leder mot droger. För den vägen kräver alldeles för mycket när du väl vill vända tillbaka. För du kommer att vilja vända om. Förhoppningsvis.
Jag har valt att försöka, även om vi inte förhandlat om priset än. Dvs mina hjärnspöken och jag. För, i sanningens namn är det bara jag som kan välja hurvida jag ska ta mig tillbaka eller ej. Så jag börjar med att starta min blogg. För att berätta sanningen. Sanningen om vägen tillbaka till en drogfri men bättre värld. Där jag sedan vill motivera och inpirera andra till att kunna göra detsamma. Men framförallt, där jag får stoppa om mina döttrar och pussa dem godnatt.