redlahremos.blogg.se

Det är egentligen en ganska ofarlig känsla att vilja fly verkligheten. En ganska oskyldig önskan, så länge den förblir just en önskan och aldrig verklighet. För när du i verkligheten flyr verkligheten, så är det en jävla bit tillbaka för att kunna nå status "okej", och därefter kunna grunda, bygga upp och säkerhetsställa det resultat du strävat efter och då lyckats åstadkomma. Jag vet, för min verklighet har jag lämnat långt bakom mig. Jag är på ständig flykt undan de saker som gör ont, som kräver att jag anstränger mig, känner efter eller för allt i världen gör att jag behöver möta all den smärta verkligheten har att konfrontera mig med.

 

Så här sitter jag nu. Vaken klockan 04:30, påtänd och kreativ. Efter 27 år utav dysfunktionallitet, felkonstruerade människor i min omgivning, ett samhälle som aldrig ser till medborgaren utan i första hand dess egen vinning, en alkoholiserande, narcissistisk pappa men också en bitter, om än underbar mamma tog jag tillslut det (för andra) oförklarliga beslutet att börja bruka amfetamin. Jag stod med bägge fötterna på perrongen, redo att kasta mig framför tåget, då någonting fick mig att vända om. Det var som att famla i mörker tills dess att en parad utav glada människor sjungandes på den mest nasala Disneylåt och viftade med paljettklädda, färgglada kjolar för att därefter i all enighet peka mot en stor dörr full av glada och inbjudande budskap. Självklart är detta bara helt taget ur min påtända fantasi, då det enda som pekade mig i riktning mot den dörr som bjöd Amfetamin var den person jag trodde var beviset för att amfetamin faktiskt kan fungera i ett självmedicinerande syfte utan att för den saken skull skada mig.

 

Jag blev introducerad för amfetamin mot min vilja första gången. Jag visste att jag umgicks med knarkare, men hade för den sakens skull aldrig använt narkotika själv. Nej usch, sån vad inte jag. Men en kväll gick det fel. Jag befann mig tillsammans med de härliga pundarna jag rätt nyligen lärt känna samt en kille jag dejtade. Jag ville på något sätt få min dejt att försvinna, då han absolut inte var vad jag förväntat mig. Både riksalkis, och samtidigt alldeles för emotionellt instabil. Jag, min fega dåre vågade inte konfrontera honom utan låtsades sno åt mig några utav pundarnas psykadeliska svampar för att därefter googla "svamppsykos" inne på toaletten och sedan kunna iscensätta hela förloppen inför en rätt "imponerad" jury. Mannen i pundarförhållandet, vars radhus vi var i fick mig efter mycket stök och bök ner i soffan för att kunna "ta hand" om  mig. Han gick undan en stund för att sedan komma tillbaka med ett glas c-vitamin, men också en shot som de sa innehöll bland annat koffeinpulver samt socker för att få mig ur psykosen. Det var såklart skitsnack.

 

Fyra dagar senare fann jag mig själv skrikandes på köksgolvet hemma i min egen lägenhet där jag slet mitt eget hår och bönföll mitt eget mod att våga avsluta mitt eget liv. Men jag var fortfarande alldeles för feg. Efter att ha varit konstant vaken i fyra dygn, med en genomsnittlig puls på 185 och utan någon som helst näring i form utav mat var jag en tickande självmordsbomb på 83 Kg. Och då förstod jag inte varför. Hur min ångest som alltid varit rätt brutal, nu var oförklarligt men samtidigt extremt mycket värre. När jag fick tag i "pundarn" igen. förklarade han att han gett mig amfetamin för att ta mig ur den psykos svamparna försatt mig i. Fucking shit, typ.

 

Jag skuldbelade mig själv rätt länge. Hade jag inte låtsas käka svamp, så hade han aldrig behövt "hjälpa mig". Men samtidigt, ingen människa har rätt att ge någon annan ett centralstimulerande jävla helvetesmedel utan att informera om vad det är - oavsett vad denne har för avsikt. Och dessutom inte köra på med 1,5 gr första gången. Det hade kunnat bli min sista tid i livet. Men det blev det inte... tyvärr.

 

Jag höll mig undan amfetamin i flera månader, egentligen tror jag bara att det berodde på hur "sneskev" jag blev utav den överdos jag faktiskt fick. Men när verkligheten bjöd mer mot - än medgång och livet i största allmänhet svek och/eller lurade mig på lycka valde jag att självmant be om det som med rätt dosering faktiskt, enligt varenda tjackis skulle kunna förändra mitt liv till det bättre. Där skulle kreativiteten flöda, jag bli (känna) mig starkare, orka mer, gå ner i vikt och framförallt klara av att lösa alla de problem jag någonsin haft. Jodå, konstateras kan att tjackisar är bland de smutsigaste, mest manipulativa skitfolk som finns. åtminstone tenderar dem att bli så efter åratal utav missbruk. Vanligt är att förmågan att kunna känna empati försvinner fullständigt och känslor av att "vilja väl" förvandlas till att "vilja HA".

 

Det enda jag lyckats åstadkomma under mitt tre månader långa amfetaminbruk är en viktnedgång om ca 15 kg, samt sex fullständigt nedklottrade kollegieblock, en trasig mobiltelefon, föralltid trasiga vänskapsrelationer, en sargad och sliten, men också söndertrasad mamma, samt syskon. En förjävla skruvad uppfattning om vad som är viktigt eller inte, hur det plötsligt blev oviktigt vad gäller "vad som är mitt och ditt", en taskig blodcirkulation, dålig hy, sämre munhygien och djävulens överkonsumtion utav koffein och tobak. Bristande självkänsla, kroppsuppfattning och nätter utav oreda i en alldeles för påtänd hjärna. 

 

Men egentligen, den värsta biverkan utav dem alla, en naiv längtan till den pundarman som jag sedan blev förälskad i och inledde någon slags helvriden kärleksaffär med, för att sedan komma fram till att hela min existens beror och utgår från honom. Men förmodligen tvingas jag till det avgörande avslut han iscensatt i månader snart ändå. Han har ju en, (enligt egen utsago) elakartad tumör som garanterat kommer att ta hans liv. Och med tanke på att han bara delgett mig den informationen och ingen annan så bör det enligt honom få mig att känna att han faktiskt älskar- och menar allvar med mig, då jag är så speciell för honom att han anförtror mig att han snart ska dö. Det är märkligt nog inte olagligt att vara ett intelligensbefriat, oempatiskt monster.

 

Hursomhelst, jag ska inte skylla mitt stundande amfetaminbruk på honom. Jag är faktiskt en person som vilken som helst borde kunna förstå och följa mina egna värderingar. Veta vad som är rätt och fel och vilka konsekvenser ett handlande kan få. Men i min destruktiva värld utav sorg, smärta och ångest kändes det som ett alternativ för at t klara mig undan döden. Ett alternativ som förstörde all dåvarande möjlighet till att resa mig igen. Amfetamin blev aldrig lösningen på mina problem, det blev enbart ett nästintill obestigbart berg utav ångest och misär, som nu kommer innebära att jag behöver kämpa tusen gånger så hårt för att nå dit jag vill ta mig.

 

Jag älskar amfetamin, missförstå mig inte. Jag har mått irrationellt bra och haft riktigt jävla roligt stundtals. Men en sak ska man veta och det är, att Amfetaminet kommer aldrig någonsin, vad som än händer att vilja dig väl. Det är en drog utav smuts, förnekelse och hat. Och om jag inte bestämmer mig för att ta till höger i nästa korsning  och våga utmana alla de hinder som står i min väg för att bli en stark, men också lycklig person så kommer amfetaminet förgöra alla mina möjligheter till att någonsin, rakryggat kunnat se mina barn i ögonen och förvänta mig deras respekt, kärlek och tillgivenhet. Och låter jag mig sjunka så lågt, så kommer jag inte att vända om vid perrongen. Då kommer jag att kasta mig framför tåget och bli ett med statistiken som beskriver hur amfetamin dödar. Och i samma stund, förstör jag alla de människor i min närhet som en gång trodde på mig och önskade att jag hade öppnat ögonen för vad jag gjorde mot mig själv och min omgivning, innan det var försent...